Jag läser boken tillsammans med mina barnbarn, en flicka på 6 och en pojke på 4 fyra år. Före vi öppnar boken tittar vi på pärmen. Vi är alla av samma åsikt: bokens pärm utstrålar frid och godhet.
Berättelsen om de lekande små björnungarna är underbart illustrerad, och när den ena skadar sitt ben känns det mycket sorgligt. Mammabjörn går med sina ungar för att söka hjälp, bärande den skadade ungen på sin rygg. På vägen träffar de andra djur, som de ber om hjälp av. Men dessa vägrar hjälpa.
Sedan kommer de till en liten stuga mitt i skogen. I illustrationen ser man ett rum med en Gudsmodersikon på väggen, och de små lyssnarna inser genast att det är fråga om ett gott, tryggt hus.
Då den helige Serafim ser björnungens sjuka ben, gör han ett korstecken och foten blir bra.
Boken är väldigt vackert illustrerad, bildernas akvareller har fina jordfärger. Den helige Serafims ansikte strålar av kärlek och godhet. Bokens text är skriven på ett litet ovanligt sätt, som av en utomstående betraktare, vilket är ganska intressant för en barnbok. Vanligtvis är texten i barnböcker mycket involverad, men nu står vi liksom utanför och betraktar skeendet.
Berättelsen går inte heller väldigt djupt och förklarar inte så mycket, så den lämnar rum för diskussion och förklaringar. Texten stöder väldigt starkt illustrationerna, eller vice versa, förstärkande uppfattningen av händelserna och naturens skönhet. En god komplettering för de äldre läsarna är en kort levnadsberättelse om den helige Serafim av Sarov som finns på bokens sista blad.
Barnen tyckte om boken. Och senare, när vi på gatan såg en flyttbil med en bild av en kattmamma som bar sin unge i nackskarven, så konstaterade flickan att björnmamman bar ju sin unge på ryggen. Kanske hon nångång kommer att försöka bota ett skadat djur med ett korstecken.
Lastenkirja-arvostelu: Karhuperheen ystävä
Luen kirjaa lastenlasteni kanssa; tyttö on 6-vuotias ja poika 4-vuotias. Ennen kuin avaamme kirjan, katsomme sen kansikuvaa. Olemme samaa mieltä siitä, että kirjan kansi huokuu rauhaa ja hyvyyttä.
Kertomus leikkivistä karhunpennuista on ihanasti kuvitettu. On hyvin surullista, kun toinen pennuista satuttaa jalkansa. Äitikarhu lähtee hakemaan apua kantaen loukkaantunutta pentua selässään. Avunhakumatkalla he tapaavat muita eläimiä, joilta pyytävät apua. Nämä kuitenkin kieltäytyvät auttamasta.
Sitten he saapuvat pieneen taloon keskellä metsää. Kuvituksessa näkyy Jumalanäidin ikoni talon seinällä, ja pienet kuulijat tajuavat, että kyse on hyvästä, turvallisesta talosta. Karhut tapaavat pyhän Serafimin ja ymmärtävät heti, että hän on lempeä ja hyvä ihminen.
Kirja on hyvin kauniisti kuvitettu, akvarelleissa on käytetty kauniita maavärejä. Pyhän Serafimin kasvoista loistaa rakkaus ja hyvyys. Teksti on lastenkirjaksi mielenkiintoisen ulkokohtaista ja tarkkailevaa. Useimmiten lastenkirjoissa ollaan tarinan sisällä, nyt ikään kuin seuraamme sivusta. Tarina ei mene kovin syvälle tai selitä asioita, vaan jättää paljon varaa keskusteluille ja selityksille. Kertomus tukee hyvin vahvasti kuvitusta – tai toisin päin, voimistaen mielikuvia tapahtumista ja luonnon kauneudesta. Hyvä täydennys varttuneempia lukijoita ajatellen on lyhyt pyhän Serafim Sarovilaisen elämänkerta, joka löytyy kirjan viimeiseltä sivulta.
Kirja oli lapsille mieluinen. Myöhemmin, kun näimme kadulla muuttoauton, jonka sivulle oli maalattu pentuaan niskasta roikottaen kantava kissaäiti, pieni tyttö totesi, että karhunäitihän kantoi lapsensa selässään. Ehkä hänkin joskus yrittää parantaa jonkun loukkaantuneen eläimen ristinmerkillä.
Kirja: Björnfamiljens vän, kirjoittanut Mikael Fälthammar, kuvittanut Li Elisabeth Wikström
Ambon Förlag. ISBN 978-91-983789-1-7
Bok: Björnfamiljens vän. Författre: Mikael Fälthammar, illustratör: Li Elisabeth Wikström
Ambon Förlag. ISBN 978-91-983789-1-7