Ristin viikolla suuri paasto tulee puoliväliinsä. Paasto on osa kristityn kilvoitusta, joka omalta osaltaan valmistaa ihmisen sydämen maaperää ilolle ja ilon vastaanottamiselle. Niin psalmeissa kuin Uuden testamentin kirjoituksissakin puhutaan sydämen ilosta. Raamatun teksteissä ilo täyttää, valtaa, on ehtymätön, ylenpalttinen ja riistämätön. Filokalian kilvoittelijoiden opetuksissa Jumalan armo tuo tullessaan ilon. Kyse on ikään kuin sydämen lahjailosta.
Pyhä apostoli Paavali kirjoittaa Kristuksen voittosaatosta (2 Kor. 2:14), ja rististäkin puhutaan voiton merkkinä. Risti on kuitenkin myös kärsimyksen merkki. Sama apostoli, joka puhuu Kristuksen ahdistuksista, sanoo iloitsevansa kärsiessään (Kol.1:24). Johanneksen evankeliumissa Kristus itse sanoo, että ”maailmassa te olette ahtaalla, mutta pysykää rohkeina: minä olen voittanut maailman.” (Joh. 16:33)
Ilon pulppuava lähde
Kärsivässä maailmassa valitsemme rakkauden tien, ristin tien, Kristuksen seuraamisen. Menetysten, kipujen, surun keskelläkin on sama muuttumaton, hiljainen, ilon pulppuava lähde, Jumalan armon myötä soljuva. Ilman Jumalan armoa, Jumalan läsnäoloa ja lohtua olisikin vain kärsimystä. Jumalan armon voima voi kuitenkin muuttaa asioita, muuttaa myös omaa sydäntämme – tehdä sen kykeneväksi rakastamaan, ja siten iloitsemaan. Rakastaessaan ihminen tuntee iloa.
Ehkä on niin, että kärsimys tai kipu jollain lailla avaa meissä kanavan rakkauteen, ymmärryksen rakastaa toista ihmistä kunnioittaen.
Ja rakkaus taas – kristillinen pyyteetön, kiitollinen ja uhrivalmis, kallis rakkaus – virvoittaa ja elävöittää, tuo iloa ja yhdistää. Rakkaus ei mitätöi toisen kärsimystä. Sitä vastoin rakkaus on ristin muotoinen: kallis. Pyhän Simeon Uuden Teologin rukouksessa ehtoollisen edellä lausutaan sanat: ”Sinulta, minun Jumalani, Luojani, Vapahtajani, ei jää salaan yksikään kyynel, ei pieninkään kyynelpisara.” Jokainen kyynel huomataan, mitään ei ohiteta.
Jumalan rakkaus on kallista rakkautta. Nyt kun Herran risti on edessämme kumarrettavana, yhä lujemmin luottakaamme Jumalan armoon ja ihmisrakkauteen!
Det dyrbara och livgivande korset: ”Kom åter till paradiset!”
Så kallar Frälsaren dem som är i dödsriket enligt kontakion av Korsets söndag under stora fastan. Liv och glädje kommer genom Korset. Människans hem är hos Gud, i gemenskap med sin Skapare – i paradiset.
Korsets vecka är i mitten av den stora fastan. Fastan är en del av den kristna strävan som förbereder människans hjärta för glädje och för att ta emot glädje. Såväl i psaltarpsalmerna som i Nya testamentets skrifter nämns hjärtats glädje. I Bibeln omtalas glädjens fullhet, glädje som inte kan tas ifrån en, glädje i överflöd och att stråla av glädje. Enligt den undervisning som hittas i Filokalia följer glädjen Guds nåd. Det handlar alltså om ett slags gåvoglädje i hjärtat.
Helige aposteln Paulus skriver om Kristi triumftåg (2 Kor. 2:14), och man talar om att Korset är ett segerns tecken. Korset är ändå även lidandets tecken. Samma apostel som talar om Kristi lidanden säger att han gläder sig över att få lida för de kristna. I Johannesevangeliet säger Kristus själv: ”i världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” (Joh. 16:33).
I en värld som lider väljer vi kärlekens väg, korsets väg, att följa Kristus. Även mitt i förlust, smärta och sorger finns densamma oföränderliga källan av glädje som stilla väller fram och sorlar i följe med Guds nåd. Utan Guds nåd, närvaro och tröst skulle lidande kanske enbart vara lidande, utan glädjen. Guds nåds kraft kan förändra saker, och förändra även vårt eget hjärta – göra det möjligt för oss att visa kärlek, och således att glädjas. Människan känner glädje då hon älskar.
Kanske det är så att lidande eller smärta på något sätt öppnar i oss en väg för kärleken, en insikt om vad det är älska, respektfullt och i frihet.
Och kärlek igen – den kristliga oegennyttiga, tacksamma och tjänstvilliga, dyrbara kärleken – återupplivar och vederkvicker, skänker glädje och förenar. Kärleken omintetgör inte den andras lidande. Däremot har kärleken korsets form: den är dyrbar. I helige Symeon den nye teologens bön inför nattvarden ber man: ”Inte en tår är dold för Dig, min Gud, min Skapare, min Frälsare, inte en enda droppe.” Varje tår märks, inget förblir obemärkt.
Guds kärlek är dyrbar och kostsam. Nu när Herrens kors är framför oss för att äras, låt oss frimodigt lita på Guds nåd och kärlek mot människor!