Paaston alussa muistetaan ihmisen paratiisista karkotusta. Ihmisyys joutui pelon, kivun, surun ja kuoleman törmäysreiteille.
Kadotettu paratiisi löytyy teemana myös klassikkorunoudessa: englantilaisen John Miltonin eeppinen runoelma Paradise Lost ilmestyi 1667. Paratiisi on innoittanut kuvataiteilijoitakin: Michelangelo kuvasi paratiisia 1500-luvun alussa, ja Eedenin puutarhan muisto lukeutuu Vincent van Goghin maalauksiin. Myös Marc Chagall on käsitellyt aihetta teoksissaan.
Aadamin kaipuu paratiisiin on tuttu aihe kirkon perinteessä. Pyhittäjä Siluan kirjoittaa Aadamin itkusta, Jumala-kaipuusta. Kilvoittelijat ovat myös vuodattaneet rukouskyyneleitä, kun he ovat rukoilleet ihmisten ja kansojen puolesta. Pyhittäjä Simeon Uusteologi on sanonut 31. opetuspuheessaan, että esirukouksen kyyneleet ovat lämpimiä kyyneliä.
Ihmiskunnalla on yhteiset haasteet ja jaettu ihmisyys. Itse kukin kulkee elämänpolkua ohikiitävän matkan verran, ihmiskunnan yhteiseen historiaan pienen langanpätkän verran nivoutuen. Millaisen kulkujäljen jätän? Historiallisia olosuhteita on loputon variaatiomäärä, niin rauhallisia kuin rauhattomiakin aikoja. Miten elää ja toimia siinä, mitä ja missä on?
Jos-tulokulmainen haikailuelämä peittää näkyvistä todelliset siunaukset mielen maisemissa ja syö rohkeutta kohdata oman elämän ja oman ajan haasteet. Kiitollisuuden lähestymistapa sitä vastoin toimii myös käytännössä: jos näkee kiitollisuuden aiheita, ilokin lisääntyy vääjäämättä.
Ihmisyydellä on yhteiset juuret: me kaikki olemme Jumalan luotuina Aadamin lapsia. Jumala-yhteyteen perustuen oman elämän ja kasvun juuret voidaan työntää syvälle luottamuksen maahan silloinkin, kun ihmisyyttä repivät ja tuhoavat vihan myrskyt ja ihmisyyden osat sinkoutuvat erilleen toisistaan. Kärsimyksellä on monet kasvot – ihmisten kasvot.
Yksi lapsistani kysyi, miksi Jumalanäidin ikoneja on niin monta erilaista. Eikö Jumalanäiti ole sama? Jumalansynnyttäjän ikonien kasvot ovat varmasti olleet lohdun ja toivon tyynnyttävät kasvot. Kun on ollut hätää ja uhkaa ja apua on koettu Jumalansynnyttäjän esirukouksien kautta, niin historian käänteissä on muotoutunut erilaisia Jumalanäidin ikonityyppejä: ne ovat lohdun ja avun historiaa.
Jumalanäiti ei väistä vaaroja tai kyyneleisiä kasvoja. Kuten munkki Paavalin rukouksessa sanotaan Jumalansynnyttäjästä: hän on toivottomien toivo ja kaikkien kristittyjen turva, altis puolustaja. Getsemanen puutarhassa hänen synnyttämänsä rukoili tuskissaan, ja Kristus antoi Golgatalla elämänsä maailman elämän edestä.
Pääsiäisenä lauletaan valoisin sanoin siitä, miten Kristus herätti Aadamin katoavaisuudesta. Katseet kääntyvät kaivaten kohti ylösnousemuksen aamua. Herra, armahda meitä ja maailmaasi.
***
Gemensamma rötter: längtan efter paradiset
Hur kan man känna sig själv? Under fastan försöker man i hjärtat bemöta orsakerna till handlingar: vad är roten till att jag handlar som jag gör, och hur hittar jag bot. Ånger handlar egentligen om att låta helande nåd komma ända till roten av synden. Ånger är därför till grunden ett varmt och positivt ord: en förändring är möjlig med Guds hjälp, kontakten med Gud är verklig och alltid präglad av kärlek.
I början av fastan minns man hur människan blev driven ut ur paradiset. Mänskligheten hamnade i kollisionskurs med rädsla, smärta, sorg och död.
Det förlorade paradiset kan hittas som tema även bland poetiska klassiker: den episka dikten Paradise Lost av den engelska poeten John Milton kom ut 1667. Paradiset har inspirerat också bildkonstnärer: Michelangelo avbildade paradiset i början av 1500-talet, och minnet av Edens lustgård är en av Vincent van Goghs målningar. Även Marc Chagall har behandlat temat i sina verk.
Adams längtan efter paradiset är ett bekant tema även i kyrkans tradition. Helige Silouan av Athosberget skriver om Adams gråt, hans längtan efter Gud. Tårar har också fällts i bön, då munkar och nunnor har bett för människor och jordens olika folk. Helige Simeon den nye teologen har sagt i sitt trettioförsta undervisningstal att förbönens tårar är varma tårar.
Människosläktet har gemensamma utmaningar och en gemensamt delad mänsklighet. Var och en av oss vandrar i livets stigar en försvinnande kort stund, som en liten bit av tråd invävd i mänsklighetens gemensamma historia. Hurdana spår lämnar min gång? Det finns en oändlig variation på historiska omständigheter, såväl fredliga som oroliga tider. Hur leva och verka i det och med det som finns, där man är?
Om vinklingen till livet handlar om alla om och men, ett önskeliv som inte finns, täcker en sådan vinkel de verkliga välsignelserna utom synhåll i sinnets landskap. En dylik vinkel äter upp mod att gå utmaningarna till mötes i det egna livet och i den egna tiden. En synvinkel av tacksamhet fungerar däremot även i praktiken: om man ser orsaker till tacksamhet, ökar även glädjen oundvikligen.
Människosläktet har gemensamma rötter: skapade av Gud är vi alla Adams barn. Gemenskapen med Gud är grunden till att rötterna till det egna livet och den egna utvecklingen kan tränga sig djupt och stadigt in i tillitens jord, även då hatets stormar river och förstör och mänsklighet skingras till delar som kastas långt bort från varandra. Lidandet har många ansikten – människors ansikten.
Ett av mina barn frågade, varför finns det så många olika ikoner av Gudsmodern. Är inte Gudsmodern densamma? Ansiktet i ikoner av Gudsföderskan har säkert varit ett tröstens och hoppets lugnande ansikte. När det varit nöd och hot, och man erfarit hjälp genom Gudsföderskans förböner, så har det formats olika typer av Gudsmoderns ikoner: de är en del av tröstens och hjälpens historia.
Gudsmodern väjer inte för faror eller för ansikten fyllda med tårar. Såsom det sägs om Gudsföderskan i munk Paulus bön inför nattvarden: hon är hoppet för de hopplösa och tryggheten för alla kristna, en beredd och villig försvarare. I Getsemanes trädgård bad i stort kval den som hon födde, och vid Golgata gav Kristus sitt liv för världens liv.
På påsken sjungs med ljusa ord om hur Kristus reste Adam ur förgänglighet. Blickarna riktas med längtan mot uppståndelsens morgon. Herre, förbarma dig över oss och din värld.